Livet, en romantisk komedi?
En romantisk komedi är i stort sett uppdelad i fyra delar:
Första delen: Tjejen lever ett tråkigt liv utan kärlek, har sina vänner men letar efter Mr.Right. Killen är en badboy-player som sätter på tjejjer lika ofta som han byter skjorta.
Andra delen: De möts av en slump, han ser henne som ännu en erövring. Hon blir intresserad. Dejting påbörjas. Kärleken yr i luften och allt är som "på film", han släpper sitt förflutna som en äcklig player men han berättar inget. Och glöm inte att den första kyssen alltid blir avbruten.
Tredje delen: Tjejen får reda på hur han var innan och frågar honom hur det egentligen är. Han säger att han förändrats, men hon vägrar förlåta honom. Båda går tillbaka till sina liv bara att han inte längre finner nöje i att sätta på främlingar och hon vill inte nöja sig med sitt liv.
Sista delen: Han måste ha tillbaka henne. Han överlever inte utan henne. Helt plötsligt står han där i trappuppgången med rosorna i handen. Han visar att han förändrats och att han verkligen älskar henne. Hon upptäcker hur mycket hon saknat honom och kastar sig i hans armar och där har vi vårt happy ending.
Är livet som en romantisk komedi tro? Realisten Louise säger nej. Men, det är kanske bara att den tredje delen tar jävligt stor plats och är väldigt utdragen i de flestas liv. I alla fall i mitt liv! Hah. Det finns en liten liten optmiskitsk del av mig som sällan visas som tror att alla får vi vårt happy ending någon gång. I och för sig tror jag att vi skapar vår egen lycka, men kärlek är väl enligt många en stor del av det? Eller? Fel person att fråga.
Utåt sätt tror jag inte att livet är som en romantisk komedi, men man vet ju aldrig och vissa dagar känns livet lite ljusare. Som idag, det är faktiskt ljust ute! Fint väder till och med. 
Detta ser väl trevligt ut?
Eller är detta mer verkligheten?
UPDATE:
